|
Moder tid du höga moder,
åter dina klockor slå –
över isbelagda floder,
snöig skog jag hör dem gå.
Genom stjärnerymder klara
jag förnimmer deras gång,
klocka hör jag klocka svara –
årets stolta nyårssång
Ut de över världen tona,
växa till en symfoni –
tiggarns hatt och kejsarens krona
lyftas, när den drar förbi.
Varje hjärta djupt förnimmer
maningen i dessa ord,
som i nyårsnattens skimmer
bär en hälsning med från Gud
Moder tid , du moder höga –
säg, vad bådar dag, som gryr?
Genom flingorna som snöiga,
upp till dig min fråga flyr. |
 |
Skall som nu ett guldmynt bara
kunna göra svart till vitt -
krossar ingen riddarskara
kalven rest i världens mitt?
Tempel, skimrande och höga,
öppna emot havets blå,
syns ibland för drömmarns öga
vinkande i solljus stå.
Fram ur gröna ängar skjuta
vita liljors friska krans
och vid spel av flöjt och luta
unga flickor går till dans.
Moder tid du höga moder,
skola templen en gång nås,
där i svala djupa floder,
mänskligheten ren skall tvås?
Ej du svarar. Genom natten
klingar klockors klara kör –
över stilla jord och vatten
glimmande ett stjärnfall dör. |
