Två starka makter sejdat samman –
den ena hat, den andra kärlek var –
och misteln stiger, grönskande av flamman,
som livets kraft en gång till fröet bar.

Mjukt som med bomull höljas träd och stenar,
och vitt blir herrgårns brutna tegeltak,
men misteln, evigt grön, bland frusna grenar
i lindens krona byggt sitt trollgemak.

Den vite Balder föll för blinde Höder,
som sände spjutet, stött av Lokes hand,
och därför, tycks det, mistelgrenen blöder,
när vinterhimlen tänds i aftonbrand.

Fast sommarns blomster, höstens gyllenläder,
som lyste nyss bland asp och björk i skog,
av stormen släckts och isigt vinterväder,
den späda misteln ej för frosten dog.