I julnatten  

Där ute var gnistrande stjärneklart
och taken snövita lågo –
de glänste i natten så underbart,
när vi ut över staden vi sågo.

 

 Ur varje fönster det glimmar ljus,
och skärper du hörseln bara,
så kan du höra de gamla hus
varandra hälsa och svara.

Den låg där så stilla som aldrig förr
i livets jagande vimmel –
som hade en ängel vid varje dörr
lyst frid från de saligas himmel.

 

 God jul! – God jul! Själva stenen har
i natt fått hjärta och tunga.
Och lyssna – hör genom rymden klar
hur änglaskarorna sjunga!

Och sakta tog jag min moders hand –
den var så mjuk till att taga:
berätta, mor som du gör ibland
en saga – en vacker saga!

 

 Och se – två härar stå mot varann
i morgon till kamp beredda –
i natt de hälsa med sång varann
som bröder av kärlek ledda.

En stund i tankar försänkt hon satt,
så armen kring mig hon lade,
såg ut i strålande julenatt
och blitt och drömmande sade:

 

 I natt du finner ej hat och sorg –
i natt ett skimmer från Eden
belyser koja och kungaborg
och vimlande allfarleden.
En saga? Gosse, du sagan har
framför dig här uti natten,
där stjärnan glänser så stor och klar
över städer, skogar och vatten.

 

 Ett barn är fött oss på krubbans strå –
ett sagobarn utan like.
Ur purpurn bleknar för törnet då,
ty ej av jord är Hans rike.

Det ligger lång bortom aftonglöd –
för tro och längtan det glänser –
och korset, tecknet på liv ej död,
står rosen höljt vid dess gränser.