Julgranen

Julstänger, avkvistade granar med en toppruska kvarlämnad och ibland med någon sorts dekoration utskuren i barken. Dessa restes parvis på Tomasdagen (21 dec.) framför gårdar på landsbygden framförallt i mellersta Sverige. Det var byns bönder som hjälptes åt med detta, varvid man dessutom passade på att provsmaka varandras julöl, julbrännvin och julmat. I början hade julstängerna  förmodligen ett helt annat syfte. Det lär ha varit magiskt ontavvärjande, men framför allt så var det ett tecken på julens och julefridens inträde Julstänger är en parallell till den motsvarighet som restes t.ex. vid bröllop.
Dagens moderna julgranar kan man följa tillbaka till senmedeltidens skråns och gillens julfirande i Schweiz och Alsace, där man ännu inte hade försett granen med ljus. Den första notisen om en ljusprydd gran är från Pfaltca.1660. I Sverige omtalas julgranen inte förrän på 1740 - talet i högaristokratiska hem så som Wrede - Sparre och släkten Bonde. Inte förrän 100 år senare började seden att spridas, oftast då genom prästgårdar och herrgårdar till storbondens hem. Oftast var det då fråga om små granar som placerades på bord, hängdes upp i taket eller placerades i krukor. Den julgranen som vi känner till idag slår först igenom under mitten av 1800 - talet och då först i borgliga hem där takhöjden var högre. De första julgranarna var dekorerade med äpplen, kringlor, nötter och konfekt och kläddes av de vuxna. Detta gjorde att barnen tittade på granen med spänning och med stor förväntan.
Den offentliga julgranarna utomhus blev vanliga mellankrigstiden och finns sedan dess överallt.